Begränsar vi eleverna med de traditionella könsmönster som finns?

Tomas Saar pratade under måndagens föreläsning (Den könade skolan – genuspedagogiska utmaningar och möjligheter) om kritiska frågor som vi kan ställa oss för att påbörja reflektionen kring jämställdhet i skolan. Nog har vi väl alla någon gång tänkt på hur pojkar, respektive flickor tar plats i klassrummet och de olika roller könen kan tänkas inta. Det handlar förstås om jämställdhet, men det var några frågor under måndagen som fick igång mina tankar. Frågor som jag inte har reflekterat särskilt mycket kring tidigare. Det handlade om hur skolan egentligen bidrar till att skapa och upprepa könsstereotyper, samt vilka konsekvenser det får för människors olika möjligheter och även hur skolan arbetar för att motverka traditionella könsmönster.

Framförallt – vilka konsekvenser det får för människors olika möjligheter. På det reagerade jag verkligen. Begränsar vi eleverna med de traditionella könsmönster som finns?

Precis som det står i läroplanen, som vi nu är väl bekanta med, ska skolan ”aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rättigheter och möjligheter” (lgr11, s.8). Vidare står det även att skolans bemötande, bedömning, krav och förväntningar på eleven formar uppfattningen om manligt och kvinnligt. Det står även att traditionella könsmönster ska motverkas i skolan, samt att eleverna ska ges utrymme ”att pröva och utveckla sin förmåga och sina intressen oberoende av könstillhörighet”.

Aldrig förut har jag fått det här kring jämställdhet så svart på vitt framför mig. Tänk att skolan kanske, något hårdraget, hindrar elevernas framgång?

Diskussionen som förs i Maria Hedlins bok, Jämdställdhet (2006), kring svårigheten att inse hur man som lärare förhåller sig till jämställdhet i skolan är ett komplicerat problem. Hur tycker ni att vi som lärare bör arbeta på ett medvetet sätt för att motverka traditionella könsmönster? På vilket sätt bör arbetet kring jämställdhet pågå? 

Seriestripp: Digitala verktyg

Jag kommer ihåg när jag gick på mellanstadiet och när man fick använda datorn som stod i klassrummet. Wow, vad roligt man tyckte det var. En timme i veckan fick vi sitta där, vi hade ett schema så att alla skulle få sin timme. Man längtade och såg verkligen fram emot sin timme då man bla kunde spela mattespel och annat kul.

Jag anser mig inte så gammal, men det har hänt mycket sen jag gick på mellanstadiet det är helt klart. Den tekniska utvecklingen har gått fort framåt och kommer garanterat fortsätta i den riktningen. Som lärare kommer man använda sig av tekniken som hjälpmedel allt mer. En spännande utveckling att följa.

I Klassen i dialog med omvärlden - pedagogiska vinster när skolan syns på nätet av Dan Åkerlund kan man läsa om digitala verktyg och vad de kan tillföra elevers lärande på olika vis. Förändringen från papper och penna till att använda sig mer av digitala verktyg som datorer och pekplattor gör att eleverna kan kommunicera och uttrycka sig på helt andra sätt än tidigare, samt att man kan ta reda på saker och söka information på fler sätt.

Hur var det när ni gick i skolan? Använde ni datorer mycket?

/ Angelica O

Seriestripp: Pojkar är bråkiga och flickor är lugna

Under min skoltid sågs ofta de flickor som tog för sig och tog mycket plats som "jobbiga" elever.

Jag läste boken Jämställdhet och började fundera över det här könsschablonsdiket som Maria Hedlin skriver om i boken. Många har fördomar om hur flickor och pojkar ska bete sig och hur de ska handla. Pojkar ses som bråkiga och flickor ses som lugna och hjälpsamma. 
Vad händer då om ens fördomar inte alls stämmer med verkligheten?

Hur ser det ut bland lärare idag? Är det vanligt med fördomar som dessa? Vad kan det skapas för problem om man tänker på det här sättet?




Referens: Hedlin, Maria. Jämställdhet - en del av skolans värdergrund. Stockholm: Liber, 2006. 

Seriestripp: Vad kan en rastvakt hjälpa till med?

En situation som utspelade sig under en observation av en rast.

På en aning hårdraget sätt kan Vygotskijs teori om den närmaste proximala utvecklingszonen utläsas ur situationen. Vygotskijs teori menar att en människa kan vara mycket nära att lära sig något nytt när personen i fråga redan behärskar exempelvis en färdighet. För att vidare kunskap ska utvecklas kan en mer kompetent person vara till hjälp (Säljö, 2014, s. 305).

Men nu till några viktiga frågor som till viss del är kopplade till seriestrippen: Varför är rastvakter viktiga? Bör rastvakter engagera sig i lärandesituationer under raster och i så fall på vilket sätt? Eller bör rastvakter endast "upprätthålla" ordning? Hur tycker ni att rastvakter ska arbeta?

Livslång lust att lära

En av de böcker vi ska läsa i denna kurs är Utmanande undervisning i klassen. Jag måste säga att jag tycker den är bra på det viset att det är tydliga exempel i boken och att den är skriven av en lärare (James Nottingham). När jag läste kapitel 5 om reflektion fastnade mina tankar om det och om den livslånga lusten att lära. Som det står in boken finns det två slags tänkande: rutintänkande och reflektion. Rutintänkande är det tänkande som vi gör nästan omedvetet när vi t.ex. cyklar, går eller skriver. Reflektion innebär att man t.ex. tänker på de konsekvenser som kan bli av vårt handlande (s. 92).

Den viktigaste uppgiften som jag tycker skolan har är att lära eleverna att lära sig och som det står i boken, behövs vissa tankeförmågor för att de ska bli självständiga och flexibla. För att lära sig lära måste eleverna kunna ställa frågor, organisera information, generalisera, förutsäga, hitta undantag, förstå begrepp och ifrågasätta. Förmågan att reflektera blir allt viktigare då dagens samhälle förändras snabbt och man måste lära och anpassa sig efter det nya (s. 94).

Teknik används allt mer i dagen samhälle och kommer garanterat användas mer i framtiden. Om vi tar datorer som ett exempel och sociala medier, så är det både bra och roligt att kunna hålla kontakten med vänner och bekanta på andra platser i världen. Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg så finns det (enligt mig) en baksida också bla nätmobbning. Det är på något sätt enklare att gömma sig bakom en skärm och vara elak än om personen skulle stå framför. Man kanske blir mer kaxig och ”tuff” och samtidigt blir det svårare att förstå att en person faktiskt blir ledsen då man inte ser hur personen reagerar. Om man lär ut reflektion mer i skolorna, så borde eleverna lära sig att se konsekvenserna av sitt handlande mer och förstå att personen jag är elak mot i detta fall kan bli ledsen redan innan det sker. Då behöver inte vissa saker ske då man kan tänka ”ett steg längre”.

Ja detta var lite av mina tankar. Vad tror ni? Behöver vi mer av detta i undervisningen i skolan eller är det något man lär sig ändå t.ex. genom erfarenhet?

Vill önska er en god jul och ett gott nytt år!

/Angelica Olsson

Hen-skolor

I Lgr11 kan man läsa att ett av de värden som skolan ska gestalta och förmedla är jämställdhet mellan kvinnor och män. På tal om jämställdhet, så tittade jag på torsdagens program av debatt som sänds på SVT där man pratade om just detta. Det var heta diskussioner och väldigt intressant. Man sände tillsammans med den danska motsvarigheten av debatt och jämförelser mellan Sverige och Danmark gjordes och flera skillnader fanns. Diskussioner om lika löner, föräldraledighet, mäns våld mot kvinnor är några exempel på vad man tog upp i programmet.

En sak som fastnade i min hjärna var en av gästerna som berättade att hon inte hade talat om för sina släktingar och vänner vilket kön det var på hennes barn när hen föddes. Hon tyckte det var oväsentligt och hade svarat att hon hade fött en människa. Lite konstigt om ni frågar mig. Jag tycker dock inte att man behöver ha rosa, leka med dockor och tycka om prinsessor bara för att man är en flicka eller i pojkars fall klä sig i blått och leka med bilar. Barn ska själva få välja och leka med det de vill och tycker är roligt. Det som faktiskt kan störa mig rätt mycket är föräldrar som inte låter barnen få göra det. Om nu en förälders dotter vill leka med dockor och klä sig i rosa tycker jag att det är fel att inte låta henne göra det bara för att man vill hålla det könsneutralt. Samma sak om en flicka vill ha en blå tröja med en lastbil på, så tycker jag att hon ska få ha det om hon vill.  Det är vi vuxna som kopplar färgen rosa till flickor och färgen blå till pojkar, det vet inte barnen något om från allra första början. En liten flicka väljer inte färgen rosa för att hon är en flicka, utan för att hon troligtvis tycker den färgen är fin. Samma sak som att en pojke inte väljer att leka med en grävmaskin bara för att han är en pojke, utan för att han tycker det är en rolig leksak. En pojke är en pojke och en flicka är en flicka, sen har man olika intressen och gillar olika. Jag tror inte på att könsneutralisera utan att man istället inser att vi alla är olika. Två flickor är av samma kön, men det betyder inte att de är lika för det.

De pratade även om att man hade infört könsneutrala omklädningsrum på vissa skolor i Sverige. Vad tycker ni om detta? Ska skolan vara könsneutral? Ska vi ha hen-skolor i Sverige? Har det gått för långt eller behöver vi utveckla det ännu mer?

Här är länken till programmet om ni vill se det:

http://www.svtplay.se/video/5398762/debatt-sverige-danmark/debatt-sverige-danmark-17-12-22-00

 /Angelica Olsson

Tankar om Bedömning

Tankar om bedömning

Efter att ha läst Utmanande undervisning i klassrummet och  Jämställdhet har jag tänkt på vissa saker. 

Den återkoppling man kan läsa om i Utmanande undervisning i klassrummet (2013, s.26-34) beskriver just att det är den formativa bedömningen som är det som gör att eleverna tar till sig informationen om vad de ska kunna göra bättre nästa gång eller vad de ytterligare kan göra för att det de gör ska bli bättre är det som faktiskt är det bästa.

 Men ändå är det just den summativa bedömningen som "spelar roll". Du måste ha uppnått några särskilda mål för att få ett visst betyg och tillsammans med en kommentar så tar eleverna inte till sig kommentaren om dessa kommer samtidigt. Det blir ett problem och jag förstår eleverna där, För hur det än är så är det i slutändan vilket betyg du får som är det viktiga just här och nu för dem. Däremot senare i livet så är det vad du faktiskt fått med dig för kunskap som spelar roll och inte vilket betyg du fick en viss termin i skolan.

Riskerna med det nuvarande betygssystemet är att man istället för att sträva efter ett allt högre betyg som man förr oftare gjorde så förstår man sina begränsningar om man läser vilka mål som krävs för nästa nivå. Om det verkar för svårt eller orimligt att nå allt på ex A så står man tillbaka på något mer för man vet att ett av målen kommer jag inte uppnå. På den nivån är det kanske inte så farligt men om vi tittar på E till C är oftare skillnaden i vad för kunskap du istället kunnat få med dig. Förr hade det räckt att de flesta av målen vore nådda för att få ett högre betyg, det tror jag var mer motiverande trots att det är en summativ bedömning.

Sedan har jag som sagt läst vidare i Jämställdhet (2006,s.77)och läser att det fortfarande är vanligt med de förutfattade meningarna om att "pojkar är bråkiga och flickor är tysta" som något naturligt. Jag undra hur illa det är i våra klassrum egentligen. Går lärarna fortfarande omkring och tror att vi är så stereotypa?

Om man ska stärka flickorna genom att ha särskilda grupper för dem så exkluderas ju alla pojkar, och fler av dem skulle kanske och behöv vara i en grupp och träna mer på att ta plats. Likaväl som att några av flickorna säkert inte behövde vara där. Ska man dela upp eleverna efter vad de borde träna mer på så måste det vara efter behov och inte kön. Håller ni med mig om att det inte ska vara särskilda tjejaktiviteter (2006,s.77) de ska göra i så fall utan träna extra ska man göra på det man har behov av?

  Jag  har inte ens hört talas om att det finns pojkgrupper som tränar sig på att samarbeta bättre genom att gör pojkaktiviteter liksom. 

 

Nu hoppas jag verkligen att vi börjar att se individen allt mer och inte könstillhörigheten och bedömer personer efter det!

 Jag själv har fått höra på kvartssamtalen att jag är för blyg och tyst och att det vore bra om jag pratade mer men jag fick ju inte lägre betyg för det vilket jag skulle fått om jag gått efter dagens betygssystem. Min bror däremot  som också var blyg och tyst fick mycket mer kritik och skulle ta och tuffa till sig och att de hade svårt att bedöma vad han kunde eftersom han var så blyg. Stor skillnad på hur liknande beteende fick väldigt olika bemötande.

Tackar er som orkat läsa ända hit och är nyfiken på vad ni tycker bedömer vi fortfarande flickor och pojkar olika i skolan och känner ni igen er från er egen skoltid som elever?

Diana Hjortmyr