Tankar om bedömning
Efter att ha läst Utmanande undervisning i klassrummet och Jämställdhet har jag tänkt på vissa saker.
Den återkoppling man kan läsa om i Utmanande undervisning i klassrummet (2013, s.26-34) beskriver just att det är den formativa bedömningen som är det som gör att eleverna tar till sig informationen om vad de ska kunna göra bättre nästa gång eller vad de ytterligare kan göra för att det de gör ska bli bättre är det som faktiskt är det bästa.
Men ändå är det just den summativa bedömningen som "spelar roll". Du måste ha uppnått några särskilda mål för att få ett visst betyg och tillsammans med en kommentar så tar eleverna inte till sig kommentaren om dessa kommer samtidigt. Det blir ett problem och jag förstår eleverna där, För hur det än är så är det i slutändan vilket betyg du får som är det viktiga just här och nu för dem. Däremot senare i livet så är det vad du faktiskt fått med dig för kunskap som spelar roll och inte vilket betyg du fick en viss termin i skolan.
Riskerna med det nuvarande betygssystemet är att man istället för att sträva efter ett allt högre betyg som man förr oftare gjorde så förstår man sina begränsningar om man läser vilka mål som krävs för nästa nivå. Om det verkar för svårt eller orimligt att nå allt på ex A så står man tillbaka på något mer för man vet att ett av målen kommer jag inte uppnå. På den nivån är det kanske inte så farligt men om vi tittar på E till C är oftare skillnaden i vad för kunskap du istället kunnat få med dig. Förr hade det räckt att de flesta av målen vore nådda för att få ett högre betyg, det tror jag var mer motiverande trots att det är en summativ bedömning.
Sedan har jag som sagt läst vidare i Jämställdhet (2006,s.77)och läser att det fortfarande är vanligt med de förutfattade meningarna om att "pojkar är bråkiga och flickor är tysta" som något naturligt. Jag undra hur illa det är i våra klassrum egentligen. Går lärarna fortfarande omkring och tror att vi är så stereotypa?
Om man ska stärka flickorna genom att ha särskilda grupper för dem så exkluderas ju alla pojkar, och fler av dem skulle kanske och behöv vara i en grupp och träna mer på att ta plats. Likaväl som att några av flickorna säkert inte behövde vara där. Ska man dela upp eleverna efter vad de borde träna mer på så måste det vara efter behov och inte kön. Håller ni med mig om att det inte ska vara särskilda tjejaktiviteter (2006,s.77) de ska göra i så fall utan träna extra ska man göra på det man har behov av?
Jag har inte ens hört talas om att det finns pojkgrupper som tränar sig på att samarbeta bättre genom att gör pojkaktiviteter liksom.
Nu hoppas jag verkligen att vi börjar att se individen allt mer och inte könstillhörigheten och bedömer personer efter det!
Jag själv har fått höra på kvartssamtalen att jag är för blyg och tyst och att det vore bra om jag pratade mer men jag fick ju inte lägre betyg för det vilket jag skulle fått om jag gått efter dagens betygssystem. Min bror däremot som också var blyg och tyst fick mycket mer kritik och skulle ta och tuffa till sig och att de hade svårt att bedöma vad han kunde eftersom han var så blyg. Stor skillnad på hur liknande beteende fick väldigt olika bemötande.
Tackar er som orkat läsa ända hit och är nyfiken på vad ni tycker bedömer vi fortfarande flickor och pojkar olika i skolan och känner ni igen er från er egen skoltid som elever?
Diana Hjortmyr
Intressant inlägg! Jag vet faktiskt inte hur de gör i dagens skola. Men när jag gick i grundskolan så hade mina lärare en bestämd syn på hur en flicka eller hur en pojke skulle vara, ingen jämställdhet där inte. Jag som var en pratglad och väldigt aktiv tjej fick ofta höra att jag betedde mig fel. Av detta kan jag ju inte påstå att mina lärare fick mitt självförtroende att öka. Jag tycker att det är viktigt att vi låter alla få var sig själva och sluta tycka att de olika könen besitter olika egenskaper. Vi måste förstå att en flicka kan också vara bråkig och hon är fortfarande en flicka för det.
SvaraRaderaHur det är i dagens skola vet jag faktiskt inte. Men tänker jag tillbaka hur det var när jag gick i grundskolan så var jag lite blyg och tystlåten i klassen. Jag fick höra att jag var så himla duktig som satt och jobbade tyst på lektionerna. Men andra tjejer i klassen som var lite mer högljudda och inte lika blyga dom var ett störningsmoment, men däremot när pojkar som var högljudda på samma sätt var dem inget störningsmoment utan "pojkar är ju pojkar" så det var ingenting konstigt, men var det en pojke som satt tyst och jobbade var han konstig i stället. Vi flickor skulle vara lugna och sitta tysta och pojkar var allmänt stökiga, det är den synen på oss elever som jag minns från skolan. En viktig sak tycker jag är att alla elever ska kunna få vara sig själva och inte behöva anpassa sitt beteende efter om de är pojkar eller flickor.
SvaraRadera