Artikeln tar upp flera saker som även vi i gruppen har lyft fram och ser som väldigt positiva. Elever i behov av särkilt stöd är i hög grad beroende av det sociala samspelet med andra barn som de får genom inkludering. Dessutom finns en fördel för de övriga eleverna eftersom samspelet utvecklar sidor och en viss kunskap som kanske inte hade kommit fram om klassrummet sett annorlunda ut.
Vi diskuterade även vikten av att ha ett så pass bra arbetssätt att svårigheterna som dessa elever har inte ses som något negativt av gruppen, att eleven inte blir utpekad så att säga. Genom inkludering från allra första början blir olikheterna helt enkelt något naturligt för alla i klassen.
Precis som så mycket annat inom vårt framtida yrke är det inte så enkelt alla gånger när undervisningen ska gynna alla barn med sina olika personligheter, inte minst när målet som i det här exemplet är att forma undervisningen utifrån två olika läroplaner. Vi kan inget annat än anta att det kräver en hel del av läraren.
Hur har era diskussioner gått kring inkludering? Vad ser ni för svårigheter inom den här formen? Finns det ens några, eller handlar det helt enkelt om lärarens kunskap och inställning?
Väntar nyfiket på reflektioner:)
Må gott!
Länk till hela artikeln om Anton:
http://www.lararnasnyheter.se/specialpedagogik/2015/10/21/ar-inte-downs-syndrom-vi-har-klassrummet-ar-Anton
Mycket intressant att läsa! Jag läste själv artikeln i jakten av artiklar.
SvaraRaderaDet är alltid svårt att avgöra vad som ska göras men jag tror på en inkludering, helt klart! Mycket beror på situationen, jag tänker att alla situationer inte kan lösas på samma sätt då individerna är olika varandra. Hur eller hur, tänker jag att många kan vara en del av den "vanliga" klassen på något sätt, vissa kanske helt och hållet, andra vissa delar.
Jag har jobbat på en förskola med barn med Downs Syndrome, och där är de en del av gruppen som vanligt och för övriga barn är detta en naturlig del!
Mvh Malin Söderholm
Jag funderar ibland på hur det kom sig att man valde att kalla specialpedagoger just specialpedagoger. Vad innebär “special” och hur ska man tolka ordet?
SvaraRaderaEn del skulle säga att specialpedagogik är den pedagogik som träder in när det vanliga pedagogiken inte räcker till, som Lisa Alm-Onsjö skriver i kapitel 10 i boken "Lärande, skola, bildning". Andra skulle säga att specialpedagoger är de som har specialkunskap om pedagogik utöver den vanliga pedagogiken.
Paradoxen är väl att när det finns tillgång till specialpedagogik eller specialpedagoger så har man också erkänt behovet av något som inte förväntas finnas eller hända i den vanliga pedagogiken, vilken den nu är.
Inkludering handlar om, tänker jag, att hitta ett sätt så att alla kan hitta en plats i skolan. I ett inkluderande klassrum finns ingen skillnad mellan vanlig pedagogik och specialpedagogik, alla tillåts vara som de är och en mångfald av lärstilar och personligheter ses som en naturlig del av en lärande situation.
Det här med inkludering är OFTAST väldigt bra och utvecklar eleverna något enormt! Men i vissa fall tycker jag att det kan gå till överdrift. Jag jobbar med en pojke på träningsskolan som är autistisk och har en utvecklingsstörning. Hans mål är att kunna vara i samma rum som EN annan elev och kunna koncentrera sig. Han skulle defenitift inte må bra av att inkluderas i en grupp, han skulle inte kunna ta tills sig någon information alls. Men som sagt oftast är inkludering ett bra sätt, till exempel an annan av eleverna som har down, han älskar att få vara med de"vanliga" barnen!
SvaraRaderaIntressant och bra skrivet och bra poäng om hur viktigt arbetssättet är i förhållandet hur inkluderingen av eleven blir naturlig. Att med hjälp av ett väl fungerande arbetssätt så ses svårigheterna inte som negativt av gruppen. Jag har själv erfarenhet av att ha arbetat i en mindre förskolan där det fanns en elev med autism . Eleven hade alla "svårigheter" som ingår i autism spektret men fungerade för det mesta väldigt bra i gruppen. Självklart blev de mindre eleverna lite rädda och avvaktade i början då eleven vid glädje/ilska kunde vara utåtagerande men då personalen utstrålade lugn och kontroll över situationen speglades det i gruppen och ett bra samspel utvecklades på allas premisser. Eleven blev en självklar och väldigt uppskattad kamrat i gruppen. Eleven själv fick ett naturligt socialt samspel vilket kanske inte hade varit självklart om han hade blivit placerad i särskola eller liknande. Det här gången fungerade det men därmed sagt tror jag inte att inkludering alltid fungerar utan måste ses på och prövas individ från individ
SvaraRaderaÄr helt för ert tänk kring inkludering. Genom att låta olikheter vara en del av vardagen för eleverna tränar skolan dem i alla olikheter är positivt och att olika människor med olika diagnoser osv. kommer alltid att finnas. Det är lika bra att eleverna lär sig det redan i skolan. Genom att träna eleverna att olikheter existerar kanske ingen behövs pekas ut heller i en stor klass? I min grupp disskuteraade vi även att om eleven har en diagnos,blir det lättare att acceptera eleven och förstår dens behov även för de övriga eleverna. Men om man tar Morgan Alling till exempel, tyckte ju alla bara att han var hojjig för att ingen egentligen visste varför han var som han var. Å andra sidan måste ju såna fall som Allings givetvis uppmärksammas. Hur skulle skolan och dess personal ha agerat för att hjälpa Alling genom sin skola i stället för att bara tycka att han var jobbig och störde lektionerna och köra ut honom ur klassrummet?
SvaraRaderaDet finns ju såklart både fördelar och nackdelar med inkludering. Fördelen för barn med sociala svårigheter eller läs och skrivsvårigheter är att de mer får en känsla av samhörighet då elever kan få känslan av att känna sig ensamma och utanför över att inte få vara en naturlig del av sin klass, och det är extremt viktigt att varje elev inte känner sig utpekad på något vis. En av nackdelarna är ju att resurser ofta är starkt begränsade, så det är viktigt att det blir inkludering och inte integrering. Det viktigaste är att alla lärare ser till sin klass och bemöter och utvärderar alla elevers olika behov och förutsättningar. Det är viktigt att se varje elev som en egen individ.
SvaraRaderaVi läste också den här artikeln, det är underbart att inkludering funkar hos Anton. I artikeln kan man läsa om ganska många fördelar med inkludering. Jag tycker det är viktig att skolan och klassen förbereder sig och läraren berättar till elever att det kommer en elev som får ibland lite extra hjälp och läraren ska hjälpa till eleven att känna sig delaktig i klassens liv.
SvaraRaderaEtt viktigt och avgörande sätt att tänka. Att det är svårt att hantera varje barn med stora elevgrupper det förstår jag. Man kanske behöver tänka lite annorlunda som lärare för att nå alla elever. Ett sätt kan vara att arbeta med mer utmanande frågor och dilemman som eleverna får samtala kring. På detta vis når man varje barns tänkande utan att vara inne i ett dualistiskt sätt att tänka - vad är rätt och fel, bra och dåligt osv.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaIntressant inlägg!!
SvaraRaderaInkludering är verkligen inget som bara görs av sig själv, det krävs mycket både från pedagoger och elever för att det ska fungera.
I vår diskussion kring detta pratade vi även mycket om föräldrarollen i inkludering. Att alla föräldrar i klassen har en positiv syn på inkludering och deras påverkan på hur just deras barn kommer att agera och uppleva detta. Vi tror att om man som förälder ser det som naturligt med en mixad grupp av barn, så gör barnen det också. Samtidigt så behöver ju också föräldrarna ha en väldigt stor tillit och respekt för den ansvarige pedagogen och skolan, att klara av att tillgodose ALLA elevers behov och utvecklings potential.
Det är ett stort ansvar ock spännande arbete vi står inför :)
Är otroligt kluven till inkludering i ett och samma klassrum. Att inkludera Anton med Downs syndrom i en "vanlig" klass kan tyckas både självklart och humant. Jag anser precis som er grupp att det finns en del fördelar med upplägget. Inte minst för den "normalstörda " delen av klassen. Dessa elever får förhoppningsvis en bättre förståelse för och större medkänsla med denna elev, hans behov, styrkor och charm. De lär känna människan Anton. Även för Anton kan det vara bra upp till en viss ålder. Men vad händer när han och övriga klassen börjar få andra behov och känslor. Moped, åka in till stan och se bio, pubertet, och kärlek/sex. Det kan låta hårt. Det kan låta fördomsfullt. Men här kommer Anton att känna sig utanför. Anton kommer att ha precis samma känslor och behov som sina klasskamrater. Han kommer att bli kär och vilja ha sex som de övriga. Men kommer han att få någon respons tillbaka? Jag arbetar själv på en skola där grundsärskolan är integrerad i den vanliga grundskolan. Där grundsärskolans barn är egna små klasser men har gemensamma lokaler där man äter, idrottar, har slöjd, musik etc etc. Detta gör att barnen kommer i daglig kontakt med varandra precis som klass 6A och 5B gör. Men undervisningsgrupperna är olika. Oftast får vi barn till grundsärskolan i åk 4-6 efter att de gått integrerade i en "vanlig" klass. När de kommer har de ofta dåligt självförtroende och känner sig annorlunda och dåliga. I en klass med liknande behov, likvärdig begåvning växer de och börjar älska skolan igen. De ger och får kärlek. De är bäst i klassen på något och de får kompisar. Övriga elever i skolan kommer in och har redovisningar, sätter upp teateruppsättningar, projekt tillsammans. Så inkludering i skolan ja. Inkludering i samma klassrum nej.
SvaraRaderaÄr otroligt kluven till inkludering i ett och samma klassrum. Att inkludera Anton med Downs syndrom i en "vanlig" klass kan tyckas både självklart och humant. Jag anser precis som er grupp att det finns en del fördelar med upplägget. Inte minst för den "normalstörda " delen av klassen. Dessa elever får förhoppningsvis en bättre förståelse för och större medkänsla med denna elev, hans behov, styrkor och charm. De lär känna människan Anton. Även för Anton kan det vara bra upp till en viss ålder. Men vad händer när han och övriga klassen börjar få andra behov och känslor. Moped, åka in till stan och se bio, pubertet, och kärlek/sex. Det kan låta hårt. Det kan låta fördomsfullt. Men här kommer Anton att känna sig utanför. Anton kommer att ha precis samma känslor och behov som sina klasskamrater. Han kommer att bli kär och vilja ha sex som de övriga. Men kommer han att få någon respons tillbaka? Jag arbetar själv på en skola där grundsärskolan är integrerad i den vanliga grundskolan. Där grundsärskolans barn är egna små klasser men har gemensamma lokaler där man äter, idrottar, har slöjd, musik etc etc. Detta gör att barnen kommer i daglig kontakt med varandra precis som klass 6A och 5B gör. Men undervisningsgrupperna är olika. Oftast får vi barn till grundsärskolan i åk 4-6 efter att de gått integrerade i en "vanlig" klass. När de kommer har de ofta dåligt självförtroende och känner sig annorlunda och dåliga. I en klass med liknande behov, likvärdig begåvning växer de och börjar älska skolan igen. De ger och får kärlek. De är bäst i klassen på något och de får kompisar. Övriga elever i skolan kommer in och har redovisningar, sätter upp teateruppsättningar, projekt tillsammans. Så inkludering i skolan ja. Inkludering i samma klassrum nej.
SvaraRadera